Min far sa alltid åt mig då jag var liten: "En dag kommer du att bli en stor man". Det första som slår mig när jag tänker på det är hur fel han hade, men det är inte det som är intressant. Rent sannolikhetsmässigt är det förståeligt, varför skulle någon som jag bli en stor man, en politiker, en chef för ett stort internationellt företag, eller varför inte rockstjärna, som Elvis. Nej, det som är intressant är hur han kunde tro så blint på det. Min far dog när jag var 17 år, så han hann aldrig se vad som blev av mig.